Söndag morgon, samhället ger ett intryck av att befinna sig mitt i en gäspning. En sen nattflanör eller kanske är det en tidig söndagsarbetare sitter och huttrar på busshållplatsen. Vi är på väg till fotbollen, lillgrabben ska spela cup i Veinge. Vid övergångsstället står en liten pojke, han ser ut att vara 4, kanske 5 år. Jackan är oknäppt, skorna pekar åt sidorna, fel sko på fel fot. Han ser sig för och knallar över gatan. Jag bromsar in och ser mig om, tomma gator förutom mannen på busshållplatsen, nattflanören, arbetaren. Men han verkar inte ta notis om den lilla pojken. ”Han är för liten för att var ute själv” tänker jag, stannar till och vevar ner rutan på bilen. Det elektriska surrandet verkar pågå en evighet. ”Hej, är du ute och går” frågar jag. Den lilla pojken stannar till, vänder sig mot mig och ser lite orolig ut. ”Ja, jag är 5 år och får det för min mamma” svarar han med så övertygande röst han förmår. ”Är din mamma hemma” frågar jag och ”Jag vet var mitt dagis är” blir svaret. Han är på väg dit, målmedvetet och bestämt. Jag förklarar för honom att dagis är stängt och att det kanske är bättre att gå hem och kanske kan jag följa honom. Han nickar med en besviken min, säger att han hittar hem själv. Bestämd, målmedveten. Jag ler åt hans rufsiga hår, hans vackra ögon, den oknäppta jackan och hans skor som pekar åt fel håll. ”Jag följer dig gärna om jag får det, får jag det?” frågar jag, väl medveten om att vi antagligen kommer att missa fotbollen, men just nu är det viktigaste i min värld att den lilla killen kommer hem. Han nickar, jag kliver ur bilen, ser att han fryser och knäpper hans jacka. ”Jag bor i det gula huset” säger han och pekar i gatans norrgående riktning. ”Ska vi gå hem?” frågar jag och så börjar vi vår promenad. Vi pratar lite och jag förstår att han fryser, funderar på om han kan ha min rock men inser att den är för stor. Vi hinner inte så långt, egentligen bara till övergångsstället där jag först såg honom, innan en bil med en orolig mamma dyker upp bakom vägkröken. Hon har tårar i ögonen av oro och lättnad, jag vet hur hon känner sig, har själv varit där en gång för några år sedan eller är det kanske många år sedan nu. Som en förälders värsta mardröm. Hon kramar mig länge, hennes lättnad känns som en varm vårdag och jag minns när jag själv stod så och kramade mannen som hittat min egen grabb. Jag lämnar dem där, mamman och hennes lilla pojke. Och pojken lämnar något hos mig, en fin känsla och ett minne. Den modiga och bestämda lilla pojken som skulle till dagis.
Fotbollen hann vi till, de kämpade bra, vann någon match, förlorade någon. Som livet i stort, Win some, loose some. Och de fick medalj och diplom och på vägen hem stannade vi för att köpa studslera och äta en pölse med bröd.
